Imorgon är det två veckor sedan jag gjorde illa nacken. Förra veckan fick jag äntligen tid hos sjukgymnast och efter lång och ingående undersökning så menade han att det är en rejäl muskelbristning i trapezius på höger sida. Det innebär för min del rejäl smärta precis vid skallbenet och en bit ner men också en konstant huvudvärk i snart två veckor. Måttligt roande. Verkar som om det kommer ta åtminstone ett par veckor till innan det läkt så pass bra att värken ska ge sig. Just nu, när jag klarar av att röra nacken så knastrar det som popcorn på golvet efter en film.
Det som suger hårt är att jag i helgen var tvungen att hoppa av sonens fotbollscup och att jag fått lov att ge bort min biljett till SSWC i helgen som kommer. Jag kan knappast sova ens en natt i tält än mindre tre, och att hänga runt på en ö med kanske mer fukt i luften än förra året håller inte. Inte med den här smärtan i nacken. Inte med konstant huvudvärk. Sjukt trist är det. Som grädde på moset så blir min tinnitus värre av det här – och hela huvudet både värker och låter som en radio som inte hittar någon station.
Det ger mig också en ödmjukhet inför dem som lever med konstant smärta. Att ha ont länge är sannerligen själsdödande och att bara tänka sig att behöva gå med det här år ut och år in skulle göra mig rejält suicidal. Smärtan skapar en sorts bubbla som är svårt att ta sig ur. Och precis som med många andra tillstånd så är smärtan osynlig, och självklart alltid subjektiv. Själv har jag en hög smärttröskel vilket gör att jag inser att jag hela tiden använder en massa signalsubstanser som man behöver till andra saker än att ha ont. Det innebär också att det ju inte syns mer än att jag ser stel ut. Ingen kan se smärtan och därmed kan det lätt upplevas som om ingen tror på en. Ungefär som när man har ont i själen – aldrig har man önskat att man kunde vira ett bandage runt huvudet eller på annat sätt visat att man faktiskt var skadad.
Men utanför min smärtbubbla så fyller kära människor år samtidigt som andra i min närhet drabbas av den värsta av sorger och London brinner, vi står kanske inför en global ekonomisk kollaps.
Saker är viktiga, oviktiga, fantastiska, förfärliga och allt sker ständigt parallellt och ihoptvinnat.
Själv åker jag till Stockholm imorgon. SJ lyckades än en gång med konststycket att inte kunna skaka fram tåg som går i tid. Vi ska acceptera att människor slängs av tåg snabbt och utan någon vettig anledning och vi ska acceptera att när vi köper biljetter så kan det hända att det kommer ett tåg och det kan hända att det kommer i tid. Men det är inte något som man kan lova…
Sommaren är över.
